Träkyrkor

Träkyrkor är kyrkobyggnader där trä är huvudmaterialet i konstruktionen. I Sverige, Norge och Finland är träkyrkor särskilt vanliga i landsbygden och kustbygderna. De byggdes i stor utsträckning av lokala hantverkare och med trä från närliggande skogar. Jämfört med samtidiga stenkyrkor utgör träkyrkor ofta en mer tillgänglig byggmetod som kunde genomföras snabbare och med lokala resurser.

Byggnadstekniken varierade. Vanliga former var långkyrkor med ett eller flera skepp, ibland i korsform. Konstruktionen kunde vara uppbyggd med stol- eller loggbaserad stomme, väggar av timmer eller plank, och exteriören kunde vara helt eller delvis klädd med plankor eller paneler. Interiören kännetecknas av massiva träbalkar och detaljer; i äldre kyrkor finns ofta läktarverk och ibland målningar eller rosemålningar.

Historiskt är träkyrkor särskilt kopplade till medeltiden och senare perioder då tillgång till skog och förändrade religiösa behov påverkade kyrkobyggandet. Många har senare ombyggts eller tillbyggts i barock- och tidig moderna stilar, men grundläggande träkonstruktioner och karaktärsdrag har ofta bevarats.

Bevarandet är vanligtvis reglerat genom kulturmiljölagar och byggnadsminnesbestämmelser. Träkyrkor kräver kontinuerligt underhåll för att motstå röta, insekter och väderpåverkan. De är viktiga kulturella och historiska landmärken som speglar regional byggnadstradition, hantverk och användningen av lokala råvaror.