Sväljningsrehabilitering

Sväljningsrehabilitering, ofta kallad sväljningsrehab, är en vårdgren som syftar till att återställa eller förbättra förmågan att svälja säkert och effektivt hos personer med dysfagi. Behandlingen leds vanligtvis av logoped i nära samarbete med övriga yrkeskategorier som sjukgymnast, arbetsterapeut, dietist och läkare. Målet är att minska risken för aspiration, förbättra näring och vätskeintag samt livskvalitet.

Bedömning av sväljfunktion sker vanligen i två steg: en klinisk bedömning och, om behov finns, instrumentell utredning som FEES (fiberendoskopisk peroral sväljundersökning) eller videofluoroskopisk sväljning (VFSS). Resultatet används för att skräddarsy en behandlingsplan.

Åtgärderna omfattar såväl kompensatoriska strategier som rehabilitering. Kompensatoriska metoder inkluderar posturala förändringar (till exempel chin-tuck eller head turn), pacing och säkra sväljningstekniker som supraglottisk eller förlängd sväljning. Kost och vätskestruktur kan modifieras genom texturmodifierad kost och tjockare vätskor för att minska aspirationsrisken.

Rehabiliteringstekniker riktar sig mot musklernas styrka och koordination och kan omfatta övningar som effortful swallow, Mendelsohn-övningar, Masako och Shaker. NMES används i vissa vårdmiljöer men evidensen för dess effekt varierar. Behandlingen anpassas individuellt och justeras kontinuerligt efter återhämtning och nya medicinska behov.

Utfall mäts i funktionell förbättring, minskad aspirationsrisk, bättre näringsstatus och högre livskvalitet. Förebyggande insatser och utbildning av vårdgivare är ofta en del av planen.