Strålningsutstrålning

Strålningsutstrålning är emission av energi i form av strålning från materia. Denna term omfattar både elektromagnetisk strålning och partikelstrålning som avges när ett fysikaliskt system övergår från ett högre till ett lägre energi- eller hastighetsläge. Strålningen kan vara spontan eller induceras av yttre påverkan.

Elektromagnetisk strålning uppstår ofta vid övergångar mellan energinivåer i atomer eller molekyler, vid termisk kroppens värmeutstrålning och vid accelerationsprocesser som bremsstrahlung eller synkrotronstrålning. Kärnstrålning omfattar alpha-, beta- och gamma-strålning, vilka avges av kärnreaktioner eller radioaktiva sönderfall. Strålningsutstrålningen följer olika spektra och karakteriseras av sin frekvens eller våglängd och av sin energi per foton eller partikel.

Elektromagnetisk strålning täcker hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning, medan partikelstrålning består av laddade partiklar som alfas-, betaoch neutroner. Upptagning och mätning av strålningsutstrålning görs med olika sensorer och mätparametrar som intensitet, fluens och doser.

Källor inkluderar naturliga processer som solen, geotermisk aktivitet och radioaktiva material, samt tekniska källor som röntgentjänster, kärnreaktorer, lasrar och partikelacceleratorer. För säkerhet används strålningsskydd, dosimetri och regleringar för att begränsa människors exponering.

Tillämpningar finns inom medicinsk bilddiagnostik och terapi, materialanalys samt kommunikationsteknik, men strålning kräver noggrann riskbedömning.