Kärnstrålning

Kärnstrålning är ioniserande strålning som härstammar från atomkärnor. Den uppstår vid radioaktivt sönderfall, kärnreaktioner och vissa kosmiska processer och kan bestå av partiklar eller elektromagnetisk strålning.

Huvudtyperna är alfastrålning, betastrålning, gammastrålning och neutronstrålning. Alfastrålning består av heliumkärnor; de har mycket kort räckvidd i luft och stoppas av ett ark papper, men är farliga vid inandning eller absorption i kroppen. Betastrålning består av beta-partiklar (elektroner eller positroner) och har bättre genomträngning men stoppas av tunna skärmar. Gammastrålning är högenergetiska fotoner och mycket penetrerande och kräver bly eller betong för dämpning. Neutronstrålning består av neutroner, är mycket penetrerande och kräver särskilt skyddsmaterial som vatten, betong eller borhaltiga material.

Källor: naturliga källor som uran, torium och radon utgör bakgrunden; artificiella källor som medicinska isotoper, industriell användning, forskning och kärnkraft bidrar också.

Enheter och dos: aktiviteten mäts i becquerel (Bq); absorberad dos i gray (Gy); effektiv dos i sievert (Sv). Den effektiva dosen tar hänsyn till strålningstyp och vävnad.

Hälsa och säkerhet: strålning kan orsaka DNA-skador. Risker ökar med dos och exponeringstid och omfattar stochastiska effekter som cancer samt deterministiska effekter vid mycket höga doser. Skydd följer ALARA-principen: minskad tid, ökat avstånd, lämpligt skydd.

Detektering och reglering: detektorer som Geiger-Müller-räknare och scintillationsdetektorer används för att mäta strålning; dosimetrar spårar individuell exponering. Myndighets- och internationella organ reglerar gränser, säkerhetsrutiner och avfallshantering.