Strålningsfaren

Strålningsfaren, eller strålningsrisk, avser möjligheten till skada som uppstår när människor exponeras för strålning i olika former. Begreppet omfattar både ioniserande strålning, såsom alfa-, beta- och gammastrålning samt röntgen, och icke-joniserande strålning som elektromagnetiska fält och mikrovågor. Ioniserande strålning har förmåga att orsaka DNA-skada och öka cancerrisk, medan icke-joniserande strålning ofta främst verkar genom uppvärmning vid höga effekter.

Vanliga källor till strålningsfaren inkluderar naturlig bakgrund (kosmisk strålning, radon i bostäder), medicinska diagnostiska och terapeutiska metoder (röntgenundersökningar, CT, strålbehandling), samt industriell användning av radioaktiva ämnen och högenergianläggningar. Exponering kan ske både i arbetsmiljöer och i vardagen.

Hälsokonsekvenserna beror på dosen och typen av strålning. Höga doser kan orsaka akuta strålsjukdomar och vävnadsskador, medan låga doser över längre tid ökar risken för cancer (stochastic effekt). Icke-joniserande strålning kan orsaka termiska skador vid mycket höga intensiteter.

Skydd mot strålningsfaren bygger på principen ALARA — så låga strålningsnivåer som rimligt kan uppnås. I arbetslivet används tid, avstånd och skärmning som grundläggande åtgärder, samt dosmätning och övervakning. Övriga åtgärder inkluderar radonreducering i byggnader och säker hantering av radioaktiva material.

I Sverige regleras frågor om strålning av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) i samarbete med internationella regler och ICRP-principer. Exempel på riktlinjer är allmänna dosgränser om 1 mSv/år för allmänheten och 20 mSv/år (genomsnittligt över fem år, högst 50 mSv/år) för yrkesverksamma. Informationen ska bidra till skydd och riskmedvetenhet i samhället.