Strålmiljön

Strålmiljön avser den sammanlagda förekomsten av joniserande strålning i en viss miljö. Den omfattar naturliga källor som bakgrundsstrålning från kosmos och radon i byggnader samt artificiella källor som medicinsk bildgivning, industriell radiografi och forskning som använder radioaktiva ämnen. Strålmiljön kan variera mellan inomhus- och utomhusmiljöer samt mellan arbetsplatser och allmänna miljöer.

Bedömningen av strålmiljön görs med dosmått och bedömningar av exponering. Vanliga måttenheter är gray (Gy) för absorberad dos och sievert (Sv) för effektiv dos, som uppskattar risk för vävnadsskada. Inom arbetslivet används persondosimetri för att följa en individs exponering, medan miljödoser mäts i arbetsmiljöer och i bostäder.

Skydd mot strålmiljön följer principerna tid, avstånd och avskärmning samt ALARA-principen. I arbetsmiljöer övervakas strålningsnivåer med dosimetrar och område övervakas för att upptäcka särskilda källor. Nationella myndigheter såsom Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) i Sverige reglerar skyddsåtgärder, mätningar och utbildning, i linje med internationella standarder från ICRP och EU:s strålskyddsdirektiv. De allmänna gränsvärdena för stråldoser är omkring 20 mSv per år i genomsnitt över fem år för yrkesexponering (högst cirka 50 mSv i ett enskilt år), medan exponering för allmänheten bör hållas till omkring 1 mSv per år.

Exempel på miljöer där strålmiljön är central är sjukhus med röntgen och CT, kärnkraftverk och forskningslaboratorier som använder radioaktiva ämnen, samt byggnader där radon förekommer. Övervakningen syftar till att skydda hälsa och miljö genom att minska onödig exponering och genom åtgärder som ökad ventilation, skyddsväggar och tydlig skyltning.