Strålingsviktfaktorn

Strålingsviktfaktorn, ofta kallad strålningsviktfaktor, är en dimensionlös faktor inom strålskydd som beskriver den relativa biologiska effekten av olika typer av joniserande strålning. Den används för att omvandla absorberad dos till ekvivalensdos i vävnader och därigenom få en jämförbar riskbedömning mellan olika strålningskällor.

Ekvivalent dosen i en vävnad T fås genom att multiplicera den absorberade dosen D_T (i Gy) med strålingsviktfaktorn w_R: H_T = w_R × D_T. Den sammanlagda effektiva dosen E beräknas därefter genom att väga ekvivalensdoserna med vävnadsfaktorerna w_T: E = sum_T w_T × H_T. Dessa storheter används tillsammans med vävnadsfaktorerna för att ge ett mått på den övergripande riskresultatet när man bedömer strålningsinsatser för både arbete och medicinska syften.

Värdena för w_R är typiskt olika för olika strålningstyper. Fotoner och betapartiklar har vanligtvis w_R ≈ 1. Alfa-partiklar har ett mycket högre värde, omkring w_R ≈ 20. För neutroner varierar w_R med neutronernas energi och kan ligga i intervallet från några få till över 20. Dessa värden är definierade av internationella riktlinjer, framför allt av ICRP, och används i regelverk och dosberäkningar i arbetsrutiner och medicinska sammanhang.

Begränsningar: Strålingsviktfaktorn är ett förenklat mått som avser genomsnittlig biologisk effekt för stochastica risker. Verkliga effekter påverkas av dosfördelning, doshastighet, vävnadens känslighet och individens faktorer, vilket inte alltid fångas helt av w_R och w_T.