Strålingsvarmen

Strålingsvarmen, eller strålningsvärme, är den form av värmetransport som sker genom elektromagnetisk strålning mellan kroppar med olika temperaturer. Den färdas utan mediestöd och uppkommer främst i infrarött område, även om synligt ljus också kan bidra vid högre temperaturer. En varm yta strålar energi till kallare omgivning och värmer nära objekt och personer direkt, oberoende av luftflöden.

Strålningens mängd styrs av temperaturen hos de strålande ytorna och deras emissivitet. Naturliga exempel är solen och eldar; i byggnader används människonära källor som infraröda paneler, golvvärme (vatten- eller elbaserad) och vägg- eller takpaneler som avger strålningsvärme. Strålningsvärme inger komfort genom att värmen upplevs som jämnare och mindre beroende av ventilation än konvektiv uppvärmning.

Fördelar och begränsningar: Strålningsvärme ger tyst drift och möjliggör zonindelning samt potentiellt lägre behov av högvarmig luftuppvärmning; dess effektivitet kräver god isolering och rätt utformning av ytors emissivitet. Nackdelar inkluderar ofta högre installationskostnader och långsammare respons i system som golvvärme, samt risk för lokala överhettningar om ytor blir mycket varma.

Användningsområden: i bostäder används golvvärme, vägg- och takpaneler och infraröda paneler; i industriella sammanhang används strålningsbelysning och processvärme. Strålning hör också till naturliga fenomen när exempelvis solen värmer jorden och byggnader.