Stickprovsstorlek

Stickprovsstorlek är antalet observationer som ingår i ett statistiskt stickprov. Storleken påverkar hur exakt en uppskattning blir och hur mycket kraft ett test har att avslöja verkliga samband. Valet av stickprovsstorlek beror på populationens storlek, variationen i den variabel som undersöks, önskad precision och konfidensnivå samt praktiska faktorer som kostnader och tillgång till respondenter.

Vid uppskattningar av andelar används ofta formeln n = (Z^2 · p · (1−p)) / E^2, där Z motsvarar z-värdet för den valda konfidensnivån, p en uppskattad andel och E den tillåtna felmarginalen. Vid medelvärdesestimat används n = (Z · σ / E)^2, där σ är populationsstandardavvikelsen. Om p är okänt används ofta p = 0,5 för att få ett konservativt (största) n. För små populationer korrigeras n med finita populationskorrektionen: n_adj = n / (1 + (n−1)/N).

Vid komplexa urvalsdesigns som stratifiering, klusterurval eller viktade data kan effektiva stickprovsstorleken avvika från den beräknade n. En designfaktor DEFF används för att anpassa: n_eff = DEFF × n. Praktiska faktorer som bortfall, icke-svar och mätfel kan också öka det nödvändiga antalet observationer. Vanliga mål är att få tillräcklig precision för konfidensintervall eller tillräcklig kraft i hypotesprövningar.

Stickprovsstorlek planeras vanligtvis genom power- och sample size-analyser innan datainsamling. Det innebär att man anger effektstorlek, alfanivå, önskad statistikmakt och tolererad felmarginal. Resultatet ger vägledning för hur många respondenter som behöver rekryteras. Begränsningar inkluderar antagandens giltighet, potentiell bias och att verkliga svar uppstår i mindre utsträckning än väntat.