Steriliseringsmetoder

Steriliseringsmetoder är processer som gör föremål fria från all livskraftig mikroorganismer, inklusive sporer. Begreppet används inom medicin, biovetenskap och livsmedelsindustrin. Sterilisering skiljer sig från desinfektion och sanering genom att målet är fullständig avlägsning av mikroorganismer, inte bara minskning i antal.

Fysiska metoder innefattar värme, filtrering och strålning. Värmesterilisering delas ofta upp i ångsterilisering (autoklavering) där föremål utsätts för högtemperatur och tryck, vanligtvis cirka 121–134°C under flera minuter, och torr värme som kräver högre temperatur och längre tid men är lämplig för värmekänsliga material. Filtrering används för lösningar som inte tål värme; sterilfiltrering genom membran med små porstorlekar fångar mikroorganismer utan att ändra vätskans sammansättning. Strålning, inklusive gamma- och elektronstrålning, används för vissa medicintekniska produkter och läkemedel; UV-C är mindre lämpligt för opaka vätskor och komplexa ytor eftersom det inte tränger igenom effektivt.

Kemiska metoder omfattar kemiska sterilants som används vid behandling av värmekänsliga redskap eller för flytande produkter. Etanol och andra alkoholbaserade lösningar används i vissa sammanhang, men mer relevanta sterilants inkluderar etylenoxidgas (EtO) samt väteperoxydaminer/plasma och peressyra-basere samt ångor. Dessa metoder kräver noggrann kontroll av exponeringstider, temperatur och aerationsperioder samt hantering av giftiga ångor.

Validering och kvalitetssäkring är central för all sterilisering. Användning av biologiska indikatorer (sporer) och kemiska indikatorer samt uppfyllande av standarder (till exempel ISO/EN-standards) används för att bekräfta att processen uppnått en tillförlitlig sterilisation med tillräcklig steriliseringsgrad.

Användningsområden inkluderar medicinsk utrustning, laboratorieinstrument och vissa livsmedels- eller läkemedelsförpackningar. Begränsningar kan vara materialbegränsningar, kostnader och säkerhetskrav.