Standardgränser

Standardgränser är fördefinierade gränser som anger vilket värde ett mått normalt kan anta i en process eller mätning. Begreppet används inom kvalitetskontroll, tillverkning och statistisk processkontroll för att bedöma variation och överensstämmelse med krav. Det finns två huvudtyper av gränser: kontrollgränser och specifikationsgränser.

Kontrollgränser är statistiska gränser som speglar processens stabilitet. Vanliga konstruktioner är UCL (övre kontrollgräns) och LCL (nedre kontrollgräns). Dessa beräknas ofta som medelvärdet plus/minus ett antal standardavvikelser (t.ex. medelvärde ± 3σ). Antaganden om normalfördelning och processtabilitet ligger till grund.

Specifikationsgränser är de krav eller toleranser som sätts av design eller kund, ofta betecknade USL och LSL (övre och nedre specifikationsgräns). Dessa beskriver vad som anses acceptabelt av produktens dimensioner eller prestanda.

Beräkning och användning: kontrollgränserna beräknas från historiska data eller vägnade värden för att övervaka en process över tid. Om data ligger inom kontrollgränserna kan processen anses stabil; om data överskrider kontrollgränserna signalerar det ett avbrott i processen och behov av åtgärd. Specifikationsgränser används för att bedöma om produkten uppfyller krav. Begreppet ligger ofta i relation till processkapabilitet, där målet är att uppnå hög Cp/Cpk.

Begränsningar och nytta: standardgränser bygger på antaganden om datafördelning och stabilitet; felaktig tolkning vid skevhet eller systematiska fel kan leda till felaktiga slutsatser.