Spänningsutgångar

Spänningsutgångar är elektriska utsignaler som lämnar enhetens inre kretsar i form av en elektrisk spänning. De används för att överföra en kvantitativ signal till en mottagare som kan registrera, registrera eller styra vidare processer. Spänningsutgångar kan vara kontinuerliga och lika bra fungera som referenssignaler i reglerkretsar eller som mätvärden från sensorer och digital-analoga omvandlare.

Vanliga typer inkluderar enkla enkelände spänningsutgångar, där signalen refereras till jord, samt differential- eller differential-parutgångar, som ger bättre signalintegritet i miljöer med störningar. Ofta är utgången DC, men vissa tillämpningar använder AC-signalering. Vanliga spänningsområden är exempelvis 0–5 V, 0–10 V, och dubbla polära spänningar som ±5 V eller ±10 V. Spänningsutgångar från instrument och sensorer matchas vanligtvis mot ingångsgränser hos mottagaren, t.ex. en ADC i en mikrokontroller eller ett instrumentpanelinstrument.

Egenskaper som varierar mellan olika utgångar är utgångsimpedans, noggrannhet, linjäritet, temperaturdrift och brus. Utgångsimpedansen och tillåten last påverkar hur mycket signal som faktiskt når mottagaren; överdriven belastning kan leda till dämpning eller felaktiga värden. Vissa spänningsutgångar är galvaniskt isolerade för att förhindra jordsladdar och störningar, medan andra är direkt kopplade till referensjord.

Användningar inkluderar mätning, processreglering, dataacquisition och instrumentering i industriella miljöer samt koppling till mikrokontroller och digitala analysverktyg. Vid design och installation är det viktigt att kontrollera spänningsområde, belastning, noggrannhet och isolationsbehov för att uppnå pålitliga och kompatibla system.