Spricköppningen

Spricköppningen är avståndet mellan de två ytorna i en spricka i berg eller jord. Den definieras vanligtvis som det normal- eller vinkelräta avståndet mellan sprickans ytor och används som en central parameter inom bergmekanik, geohydrologi och geoteknik. Öppningen är inte alltid konstant längs sprickans längd utan kan variera på grund av ytroughness, lokala spänningsfält och deformation. Under ökat last eller förändrat fluidtryck kan sprickan dilatera eller sluta, vilket ändrar öppningens storlek.

Mätning och skala: Spricköppningen sträcker sig ofta från mikrometer till millimeter i småskaliga frakturer, men i större spricknätverk kan den vara centimeter eller mer. Exakta mått erhålls genom olika metoder, såsom direkta fältmätningar med sprickmåttare eller kalibrerade verktyg, borrhålsbaserade tester, samt laboratorieanalyser och avancerad bildteknik som röntgendiffraktion eller 3D-CT-skanning av provkärnor.

Betydelse för egenskaper: Spricköppningen har stor påverkan på spricknätverkets hydrauliska egenskaper. Flödet genom sprickor beskrivs ofta med en parallell-platmodell (cubic law), där genomsläppet är starkt beroende av öppningens storlek. Därför styr spricköppningen vätskeflöde, konduktivitet och effektiv porositet i berg och geologiska formationer. Den påverkar även mekanisk stabilitet vid konstruktioner som tunnlar och dammar, samt deras svar på naturliga eller anthropogena belastningar. Spricköppningen ingår ofta i modeller av grundvattendynamik, geotermiska system och prospektering av hydrocarbon.