Spjälkning

Spjälkning är nedbrytning av större molekyler till mindre molekyler som kroppen kan använda. Inom biologin används termen ofta för matsmältningsprocessen, men den kan även beskriva kemiska eller industriella hydrolysningsreaktioner där bindningar i molekyler bryts.

Biologisk spjälkning hos människor börjar i munnen, där tuggning blandar maten med saliv som innehåller enzymet salivamylas. Det påbörjar nedbrytningen av vissa kolhydrater. I magsäcken blandas födan med magsaft som innehåller saltsyra och pepsin, vilket bryter ner proteiner och skapar en sur miljö som hjälper enzymerna. Den största delen av spjälkningen sker i tunntarmen, där bukspott (med pankreasenzymer som amylas, proteaser och lipaser) samt galla som emulgerar fett fortsätter nedbrytningen. Slutprodukter som monosackarider, fria aminosyror och fettsyror absorberas av tunntarmens epitelceller och förs vidare till blodet eller lymfsystemet.

Kemisk spjälkning innebär hydrolys av molekyler genom reaktioner med vatten och katalys av katalysatorer som mellansteg för att bryta bindningar. Exempel inkluderar syntetisk eller biologisk nedbrytning av stärkelse till glukos, proteiner till aminosyror och lipider till glycerol och fettsyror.

Reglering av spjälkning styrs av hormoner och nervös aktivitet i matsmältningskanalen, och störningar i processen kan leda till malabsorption eller andra matsmältningsproblem.