Spårelement

Spårelement, även kallat spårämnen, är mineraler som kroppen behöver i mycket små mängder. Trots det låga kravet är de avgörande för många biologiska processer och fungerar ofta som kofaktorer i enzymer eller som strukturella delar av proteiner. Här används begreppet inom näringslära och toxikologi för att särskilja dem från makroämnen som kroppen kräver i större mängder.

Vanliga spårelement inkluderar järn, zink, koppar, mangan, jod, selen, krom, molybden och kobolt (som ingår i vitamin B12). Fluorid nämns i vissa sammanhang som viktigt för tandhälsa, men dess krav och klassificering är debatterad och varierar mellan länder.

Funktioner: Järn ingår i hemoglobin och vissa enzymer; zink fungerar som kofaktor i hundratals enzymreaktioner och spelar roll i immunförsvaret; koppar och mangan deltar i oxidations–reduktionsprocesser; jod används i sköldkörtelhormoner; selen ingår i selenoproteiner med antioxidantfunktion; krom och kobolt har roller i olika metabola vägar och i vitamin B12-syntesen.

Kostkällor och intag: spårelement finns i kött, fisk, mejeriprodukter, fullkorn, bönor, nötter och vissa grönsaker. Rekommenderat intag varierar med ålder, kön och livssituation (t.ex. graviditet). Brist kan orsaka sjukdomstillstånd som järnbrist, jodbrist med struma eller kognitiv påverkan, och selenbrist med nedsatt antioxidantförsvar. Överskott kan leda till toxicitet, exempelvis järnöverskott eller koppar- och fluorrelaterade problem.

Bedömning av status görs ofta med blod- eller urinprover, och behandling vid brist eller överskott sker under medicinsk övervakning.