Solstrålningspress

Solstrålningspress är trycket per yta som uppstår när fotoner från solen överför sitt momentum till ett föremål i rymden. Trycket är mycket litet jämfört med jordens atmosfäriska tryck, men i vakuum kan det betraktas som en långsiktig drivkraft för tunna eller längre uppdrag. Storleken på trycket beror på hur mycket av strålningen som absorberas eller reflekteras samt ytan orientering i förhållande till solljuset. Vid avståndet till solen som råder vid 1 astronomisk enhet (1 AU) är solens irradians cirka 1361 W/m^2. För en helt absorberande yta blir trycket P ungefär S/c ≈ 4,56×10^-6 N/m^2 (4,56 µPa). För en helt reflekterande yta är trycket ungefär dubbelt, cirka 9,12×10^-6 N/m^2 (9,12 µPa).

Trycket minskar med avståndet till solen enligt invers kvadrat och varierar med ytan vinkel i förhållande till strålarna. Den största effekten uppstår när ytan är vänd direkt mot solen; ett normalt orienterat, helt reflekterande lager ger högre tryck än ett absorberande. För reala material ligger trycket mellan dessa gränser och beror på ytfinish, tjocklek och ventilerad eller spridd reflektion.

Betydelse och tillämpningar inkluderar användning av solstrålningspress som drivkraft i solarseglar (solar sails), som teoretiskt kan accelerera rymdfärder utan bränsle. Praktiska demonstrationer har gjorts med IKAROS (2010) och The Planetary Society’s LightSail-prototyper. Solstrålningspress påverkar även damm och småpartiklar i solsystemet genom Poynting-Robertsondrag, vilket gradvis kan alterera deras banor över långa tidsperioder.