Släntning

Släntning är vinkeln mellan en yta och horisontalplanet och beskriver hur brant ytan är. Den kan uttryckas som grader eller som lutning i procent (vertikal förändring i förhållande till horisontell längd). Släntningar förekommer naturligt i terrängen och används också i konstruktioner som vägar, diken, terrasser och jordmassor där stabilitet och dränering är viktiga faktorer.

Mätning och beräkning av släntning görs vanligtvis med instrument som clinometer, totalstation eller digitalt lutningssensor. Lutningen ges ofta i procent eller grader. Släntning i procent beräknas som (höjdskillnad / horisontell sträcka)×100, medan lutningsvinkel i grader fås via arctan(höjdskillnad/horisontell sträcka). Exempel: 10 grader motsvarar cirka 17,6 procents lutning.

Användningar och betydelse: Inom väg- och järnvägsbyggande följer designen ofta gränsvärden för hur brant en slänt får vara för att säkerställa dränering, bärighet och stabilitet. Terrasser och jordmassor kräver stabilisering genom stödmurar, jordförstärkning eller anpassad markformning. I landskaps- och anläggningsplanering påverkar släntningen vattenavrinning, erosion och växtlighet. Naturliga släntningar kan bli instabila vid extrem nederbörd, tjäle eller svag jord.

Planering och säkerhet: Lokala byggnormer och geotekniska bedömningar avgör vilka släntningar som är acceptabla samt vilka åtgärder som behövs för dränering, bärighet och skydd mot erosion eller ras. Vid större risker används åtgärder som terrassering, stödmurar eller markförstärkning.