Slutpläderingar

Slutpläderingar är de avslutande argumenten i ett rättsförfarande, vanligen framförda av partsombud efter att bevisningen lagts fram och vittnen hörts. Syftet är att sammanfatta de relevanta fakta, framhäva bevis som talar för respektive parts ståndpunkt och tillämpa gällande rätt på målet, i syfte att påverka domstolens slutliga bedömning.

I civilrättsliga och straffrättsliga mål förekommer vanligtvis slutplädningar. De kan framföras muntligt i domstolen efter huvudförhandlingen, eller i vissa fall lämnas in skriftligt och följas av muntlig argumentation. Under slutpläderingen får parterna ofta framföra en sammanfattning av bevisningen, presentera ett övergripande rättsligt narrativ och peka ut de mest övertygande delarna av sin sak.

Begränsningar och regler som vanligtvis gäller är att ny bevisning vanligtvis inte får tillföras under slutpläderingen. Istället ska slutsatser dras ur den tidigare inlagda bevisningen och lagen. Parterna får därmed inte introducera helt nya faktiska uppgifter som inte tidigare förekom i målet, utan måste följa vad som redan presenterats under förberedelse- och huvudförhandlingen.

I svenska rättsprocessen används termen slutplädningar för att beskriva denna del av processen. Praktiken varierar mellan olika domstolar och måltyper, men syftet är alltid att ge varje part en sista möjlighet att presentera sin tolkning av omständigheterna och rättsfrågorna innan domen avkunnas.

Slutpläderingar utgör ett viktigt, men inte bevisbärande, inslag i rättsprocessen och bidrar till rättvisans upplysning genom tydliggörande av tolkningar av bevisningen och rättsreglerna.