rättsreglerna

Rättsreglerna är normer i ett rättssystem som reglerar beteende och är bindande för individer och myndigheter. De anger vad som är tillåtet, vad som är förbjudet och vilka konsekvenser som följer av överträdelser. De fastställer även processuella regler för hur tvister ska lösas och hur rättigheter kan göras gällande. Rättsreglerna utgör grunden för rättssäkerhet genom att skapa förutsägbarhet och likabehandling inför lagen.

Rättsreglernas källor är flera. I Sverige är den primära källan skriven lagstiftning: grundlagarna utgör de konstitutionella pelarna, lagar antas av riksdagen och förordningar utfärdas av regeringen. Vid sidan av dessa spelar EU-rätt och internationella konventioner allt tydligare roll. Sedvanerätt utanför skriven lagstiftning har en mindre framträdande plats i modern svensk rättsordning. Rättsreglerna tolkas och tillämpas av domstolar och, i vissa fall, av administrativa myndigheter. Juridisk doktrin och rättspraxis bidrar till tolkningen men utgör inte egen rättsordning.

Rättsreglernas struktur kännetecknas av en hierarki: grundlagarna står över övriga lagar och regler inom rättssystemet; därnäst kommer lagar och förordningar. Reglernas tillämpning regleras av processrättens regler och beviskrav. I praktiken syftar reglerna till att upprätthålla rättssäkerhet genom att ge allmänhet och myndigheter tydliga regler och förutsägbarhet i beslut och rättsprocesser.

Rättsreglernas betydelse är central för civila rättigheter, offentlig verksamhet och straffrätt. De anger vad som utgör ett rättsintrång, hur överklaganden går till och vilka skydd som finns för olika grupper i samhället.