Självbestämmande

Självbestämmande är ett begrepp som beskriver rätten för individer eller folk att själv avgöra sin politiska status och att fritt forma sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Begreppet används i både individuella och kollektiva sammanhang och omfattar frågor om autonomi, självstyre och hur beslut som påverkar gruppens livsvillkor fattas.

Historiskt har idén utvecklats under upplysningen och liberalismen och har fått starkt genomslag under avkoloniseringens era efter andra världskriget. Inom internationell rätt betraktas rätten till självbestämmande som en princip som ger folk möjlighet att bestämma sin politiska status och att utvecklas fritt. Denna rätt står ofta i spänning med staters territoriella integritet och kravet på enhetlig suveränitet.

Den juridiska grunden återfinns i Förenta nationernas stadga och i de folkrättsliga instrument som följer därav, särskilt ICCPR och ICESCR, som fastslår att alla folk har rätt till självbestämmande och att de fritt ska bestämma sin politiska status samt utveckling. För urfolk och minoriteter spelar UNDRIP (FN:s deklaration om urfolks rättigheter) en viktig roll i att konkretisera hur självbestämmande kan utövas i praktiken.

Formerna av självbestämmande kan vara interna, såsom autonomi, federalism eller decentralisering inom en stat, eller externa, där ett folks mål är fullständig självständighet genom secession eller upplösning av staten.

I samtida debatter väger frågor om självbestämmande olika beroende på hur man balanserar respekten för folkets rättigheter mot principen om territoriell integritet och statens enhet. Exempel används ofta från avkolonisering till olika autonoma arrangemang inom moderna stater.