avkoloniseringens

Avkoloniseringen är processen där kolonier uppnådde självständighet och blev suveräna stater när det politiska förhållandet till moderländerna upphörde. Denna utveckling präglades av nationalistiska rörelser, politiska förhandlingar och ibland väpnade konflikter. Efter andra världskriget växte globalt motstånd mot kolonialt styre, och internationella normer mot kolonialism stärktes. Den svenska termen avser ofta den omfattande omvandlingen som skapade många nya stater i Afrika, Asien, Karibien och Stillahavsområdet under ungefär perioden 1945–1970, även om processen varierade mellan olika områden.

Det internationella ramverket spelade en viktig roll. FN:s Deklaration om avkoloniseringen av kolonier och folk från 1960 lade grunden för ett nytt normsystem där självständighet blev ett regelbundet mål för tidigare kolonier. Stora delar av världen uppnådde självständighet genom förhandlingar, konstitutionella reformer eller i flera fall väpnade kampanjer, exempelvis Indien och Pakistan (1947), Indonesien (1949), Algeriet (1962) samt många afrikanska länder under 1950–1970-talen.

Efter avkoloniseringen uppstod nya nationer med egna politiska system och ekonomiska utmaningar. Borden som ritats under kolonialtiden kunde vara orörelsebara källor till konflikter, och många länder stod inför växande ekonomiska krav, utvecklingsbehov och nationell identitet. Kritiker har också pekat på neokolonialism och fortsatt ekonomisk påverkan i olika former som en följd av det tidigare kolonialväldet.

Idag är avkoloniseringen ett ämne i debatter om dekolonisering inom utbildning, kulturarv och historieberättande, samt om hur postkoloniala samhällen hanterar arv, minnen och återbalansering av makt och resurser.