Självförakt

Självförakt är ett psykologiskt fenomen där en person upplever starkt negativa attityder till sig själv, ofta tillsammans med känslor av värdelöshet, skam och självfördömande. Det kan innebära en kontinuerlig, kritisk inre röst som dömer varje misstag och som får individen att känna sig otillräcklig eller ovärdig kärlek och respekt.

Självförakt betraktas vanligtvis inte som en egen diagnos utan som ett symptom eller en dominerande livsstil i tänkandet. Det förekommer ofta vid depression, ångeststörningar, posttraumatiskt stressyndrom och vissa personlighetsstörningar som borderline. Det kan också uppstå hos personer som varit utsatta för långvarig kritisk uppfostran, trauman eller bristande stöd i barndomen, vilket formar en snäv och självkränkande självbild.

Faktorer som ökar risken för självförakt inkluderar tidiga trauman eller förluster, otrygg anknytning, hög perfektionism, negativa livshändelser och kognitiva snedvridningar som övergeneraliserar misslyckanden. Det kan utlösa socialt undvikande, självbestraffning och undvikande av nya utmaningar, vilka i sin tur förstärker den negativa självuppfattningen.

Behandling innefattar psykoterapi som fokuserar på att utmana och omtolka självfördömande tankar. Kognitiv beteendeterapi (KBT) kan hjälpa till att förändra negativa scheman, medan compassion-focused therapy (CFT) syftar till ökad självmedkänsla. Dialektisk beteendeterapi (DBT) används vid känsloreglering. Medicinering kan övervägas för underliggande tillstånd som depression eller ångest. Självhjälpsstrategier inkluderar mindfulness, dagbok över kritiska tankar och att bygga stödjande relationer.