Siltavlagringar

En siltavlagring är en sedimentär lager som domineras av silt, ett finfördelat material som avsätts ur suspension i vatten. Siltavlagringar uppstår där vattnets energi är låg eller där vattnet står stilla, så att siltpartiklarna långsamt sjunker och ackumuleras. De förekommer i flodslätter och deltaområden, sjöbottnar, kustnära bassänger och vissa grunda havssträckningar. I vissa områden kan även vindburet siltavlagringar bidra till siltens förekomst (loess-liknande avlagringar).

Storleken på siltpartiklarna ligger mellan sand och lera, vanligtvis i intervallet cirka 0,0039–0,0625 millimeter. Siltavlagringar är ofta laminerade och väl sorterade, vilket speglar variationer i sedimenttillförsel och energi över tid. Tjockleken varierar från några centimeter till flera meter. De kan bevara organiskt material, pollen och fossil, vilket gör dem användbara för rekonstruktion av paleoekologiska och klimatförhållanden.

Betydelsen och tolkningen: Siltavlagringar anger perioder av låg energi eller stabila flodbäddar och kan ge insikter om tidigare hydrologi och klimat. I sedimentlager används de för stratigrafi och åldersbestämning genom kärnor, kärnprovtagning och olika datingmetoder, samt i palynologi för pollenanalys.

Jord och geoteknik: Jord som utvecklats på siltavlagringar tenderar att vara bördig och bra på att behålla näring, men dräneringen kan vara dålig om lagren komprimeras. Inom bygg- och vattenförsörjningsprojekt kan tjocka siltavlagringar påverka grundstabilitet och grundvattenflöde, vilket kräver särskild bedömning. Termen används inom svensk geologi för att beskriva denna typ av finmateriallager.