Separationsmetoder

Separationsmetoder är processer som används för att separera komponenterna i en blandning baserat på skillnader i fysikaliska eller kemiska egenskaper. Målet är ofta att erhålla rena produkter eller separera en komponent för vidare bruk eller analys.

Fysiska separationer utnyttjar egenskaper som kokpunkt, löslighet, partikelstorlek eller densitet. Destillering använder kokpunktsskillnader; filtrering fångar fasta ämnen från vätskor; centrifugering skiljer ämnen med olika densitet genom hög hastighet; decantation och sedimentation separerar vätskor eller fasta material. Membranbaserad separation använder semipermeabla skikt för att skilja ämnen efter storlek eller form.

Kemiska separationsmetoder bygger på olika kemiska affiniteter eller reaktioner. Extraktion innebär överföring av ett ämne mellan två immiscible vätskor. Kristallisering separerar ämnen baserat på deras löslighetsprodukter och kristallbildning. Utfällning (precipitation) används för att bilda en oförenlig förening ur en lösning. Jonbyte och adsorption utnyttjar bindning till en fast fas eller yta.

Kromatografi är en kraftfull grupp av tekniker där separationen uppnås genom olika affiniteter mellan en stationär fas och en mobil fas. Vanliga varianter är kolonnkromatografi, tunnskiktskromatografi, gaskromatografi och vätskekromatografi (HPLC).

Valet av metod beror på blandningens egenskaper, önskad renhet, utbyte och kostnader, samt om processen skall ske i laboratorie- eller industriell skala. Miljöaspekter och energiförbrukning kan också påverka beslutet.

Separationsmetoder används inom kemisk- och biovetenskap, livsmedels- och läkemedelsindustri, vattenbehandling och miljöövervakning för att rena produkter, analysera prover eller återvinna komponenter.