Salivutsöndring

Salivutsöndring, eller salivproduktion, är processen där saliv bildas och utsöndras av salivkörtlarna till munnen. Salivens funktioner är lubrication av munnarlem, början av matsmältningen, och skydd av tänder och mukosa samt smakens upplevelse.

De större salivkörtlarna är parotis (glandula parotidea), submandibularis och sublingualis, som tillsammans bidrar mest till salivens volym. Det finns även mindre körtlar i munhålans slemhinnor. Vilken körtel som dominerar följer stimulering: vila framkallar mest saliv från submandibularis och sublingualis, medan stimulering kan öka parotisbetydelsen och göra saliven mer serös.

Saliv består av vatten, elektrolyter som natrium, kalium och bikarbonat, samt proteiner som slem, enzymet alfa-amylas och ibland lipas. Den innehåller också antimicrobiella ämnen som lysozym, lactoferrin och sekretoriskt IgA. Salivets pH ligger vanligtvis något alkaliskt till neutrum och har en buffrande förmåga som hjälper till att reglera munmiljön och remineralisering av tänderna.

Produktionen regleras av det autonoma nervsystemet. Parasympatisk aktivitet ökar salivvolymen och ger en mer vattnig saliv, medan sympatisk aktivering ändrar sammansättningen mot en proteinrikare utsöndring. Smak, doft, tuggning och distala receptorer i munnen stimulerar salivflödet.

Vanliga kliniska frågor innefattar muntorrhet (xerostomi) och minskad salivproduktion (hyposalivation), ofta orsakad av mediciner, dehydrering eller sjukdomar som Sjögren-syndrom och strålning mot huvudet och nacken. Det kan leda till karies, svampinfektioner och svårigheter att svälja.