Rymdstrålning

Rymdstrålning är joniserande strålning som finns utanför jordens atmosfär och som kan påverka både människor och elektronik i rymden. Den består främst av högenergipartiklar, inklusive protoner och kärnfragment, samt högenergiska elektroner som färdas genom rymden.

De viktigaste källorna är galaktisk kosmisk strålning (GCR), solenergetisk partikelstrålning (SEP) som uppstår vid solutbrott och koronala massautsläpp (CMEs), samt partikelstrålning som fångas i jordens magnetfält i Van Allen-belätena. GCR är en ständig bombardering av högenergipartiklar från utomjordiska källor, medan SEP kan ge plötsliga, intensiva doser när solen är mycket aktiv.

Rymdstrålningen varierar med solaktivitet, banhöjd och avstånd från solen. Den är generellt lägre i låga jordbanor tack vare jordens magnetfält och atmosfär, men ökar under längre uppdrag bortom magnetfältet. Van Allen-belätena kan också ge lokala högexponeringsområden när farkosten passerar igenom dem.

Påverkan på människor och utrustning kan vara betydande. För astronauter ökar rymdstrålningen cancer- och sjukdomsrisker samt möjligheten till akuta strålsjuka vid mycket hög exponering. Långvarig exponering kan även påverka hjärnans funktioner och fertilitet. Elektronisk utrustning är känslig för strålning och kan uppvisa så kallade single-event effects.

Mätning och skydd bygger på enheter som sievert och millisievert för effektiv dos. Skyddsåtgärder inkluderar skärmning med olika material, val av rutter och tidsplanering av uppdrag, samt lokala skyddszoner i farkosten för att kunna undvika stora doser vid solutbrott. Strålningen övervakas ombord med dosimetrar och sensorer.