Rymdfarkoster

Rymdfarkost är en term som används för att beskriva ett fordon eller en enhet som är konstruerad för färd och verksamhet i rymden. Begreppet omfattar allt från uppskjutna satelliter och sonder till landare, rovers och bemannade rymdskepp. Rymdfarkoster används för forskning, kommunikation, navigering och observation samt för att leverera utrustning och människor till platser i rymden. Ordet härstammar från svenska rymd och farkost.

Rymdfarkostar utvecklades i början av rymdåldern. Sputnik 1, den första konstgjorda satelliten, lanserades av Sovjetunionen 1957. År 1961 följde den första bemannade rymdfärden med Vostok-1. Därefter har tekniken vidareutvecklats till allt från orbitala bemannade uppdrag till sonder och landare.

Rymdfarkoster delas ofta upp i orbitala och suborbitala, bemannade eller obemannade, samt i typer som satelliter, sonder, landare, rovers och rymdskepp. Exempel är kommunikationssatelliter, forskningssonder som Voyager och Rosetta, bemannade farkoster som Soyuz och Orion, samt kommersiella fartyg som SpaceX Dragon.

Tekniken bakom rymdfarkoster inkluderar olika framdrivningssystem, från kemiska raketer vid uppskjutningen till elektrisk propulsion under längre uppdrag. De måste klara vakuum, strålning och extrema temperaturer och utrustas med livsuppehållande system för bemannade uppdrag. Viktiga undersektioner är styrning och navigering, kommunikation, kraft och termisk kontroll.

Internationell rätt reglerar användningen av rymden, framför allt Outer Space Treaty från 1967. Staten som lanserar bär ansvar för sin farkost, och regler kräver registrering, säkerhet och fredlig användning av rymden samt samarbete mellan nationer och aktörer.