Reningsprocesserna

Reningsprocesserna avser olika metoder och operationer som används för att avlägsna föroreningar ur vätskor, gaser eller fasta ämnen. Syftet är att förbättra kvaliteten, skydda miljön och människors hälsa samt uppfylla lagstiftning och tekniska krav. I praktiken används reningsprocesser inom vatten- och avloppsrening, luftrening i industriella och bostadsmiljöer, samt i processer inom livsmedels-, läkemedels- och kemisk industri.

Reningsprocesserna kan delas in i huvudsak tre grupper: fysiska, kemiska och biologiska metoder, ofta i kombination för att uppnå önskat resultat. Grundläggande fysiska metoder inkluderar filtration, sedimentation och centrifugering. Kemiska metoder innefattar neutralisation, oxidation och reduktion samt koagulering och flokulering. Biologiska metoder utnyttjar mikroorganismer, exempelvis den aktiverade slam-processen eller biologiska filter och våtmarker.

Membranbaserade och adsorptionsbaserade processer används för att avskilja små ämnen och joner. Vanliga membransteg inkluderar mikrofiltration, ultrafiltration, nanofiltration och omvänd osmos; adsorptionsmetoder används med aktivt kol och jonbytare.

Desinfektion och sterilisation, såsom klorering, ozonering och UV-strålning, används ofta i slutskedet för att minska mikrobiell risk. Ytterligare reningstekniker inkluderar avancerade oxidationstekniker och behandling av slam, som anaerob digestion och dewatering.

Praktiska anläggningar kombinerar oftast flera reningssteg i en processkedja, från förbehandling till sekundär och tertiär rening. Val av processer styrs av typen material, önskade koncentrationer, kostnader och miljöregler.