Referensräntor

Referensräntor, eller benchmarkräntor, är standardiserade räntesatser som används som referens för prissättning av finansiella produkter och avtal. De fungerar som ett gemensamt ankarvärde mot vilket långivare sätter en kreditmarginal och där låntagare kan få en justerbar ränta. Referensräntan i sig anger inte hur mycket ränta en enskild kund betalar utan tjänar som grundval för priset i olika produkter, såsom lån, byggnadslån, depositionskonton och derivat.

Hur referensräntor bestäms varierar. Vissa referensräntor publiceras av centralbanker eller internationella organ och speglar kortsiktiga marknadsräntor, medan andra historiskt har beräknats från bankernas markup i interbankmarknaden. På senare år har det skett en global övergång från IBOR-baserade räntor till riskfria räntor (RFR) för att öka transparens och motståndskraft. Exempelvis används i många marknader nya referensräntor som baseras på verkliga transaktioner.

Användning och uppdatering. I praktiken bestämmer bankerna en ränta för kunder genom att lägga till en marginal till referensräntan. Räntan kan vara fast under en viss period eller justeras med jämna mellanrum enligt kontraktets villkor (till exempel månadsvis, kvartalsvis eller årligen). I lånevillkor och inlåningsavtal framgår ofta hur referensräntan sätts och när den uppdateras.

I Sverige har referensräntor traditionellt varit kopplade till STIBOR, men pågående reformarbete övergår alltmer till SEK-relaterade riskfria referensräntor som SARON. I bredare mening påverkas referensräntor av centralbankspolitikens styrräntor och marknadens likviditet, vilka tillsammans formar det allmänna ränteläget. Läshänvisningar och reglering av benchmarker följer internationella standarder för att säkra tillförlitlighet och transparens.