Radioaktiva

Radioaktiva är ämnen vars atomkärnor är instabila och som genomgår radioaktivt sönderfall. Vid sönderfallet avges joniserande strålning i form av alfa-, beta- eller gammastrålning, och kärnan omvandlas oftast till en annan isotop eller ett annat grundämne. Strålningen kan färdas genom material och kräver skydd med rätt skärmning och avstånd; riskbedömningen beror på strålningens energi, intensitet och den tid man exponeras.

Radioaktivitet uppstår naturligt och artificiellt. Naturliga källor inkluderar uran, tortrium och radon samt kosmisk strålning som når jordens yta. Konstgjorda radioaktiva ämnen produceras i kärnreaktorer och partikelacceleratorer, men används också i medicinska isotoper som diagnostik och behandling, exempelvis technetium-99m och cobalt-60.

Aktivitet mäts i becquerel (Bq), som motsvarar ett sönderfall per sekund. Den absorberade dosen mäts i grå (Gy) och den effektiva dosen i sievert (Sv). Skydd följer principen ALARA—så lågt som rimligt möjligt—genom tid, avstånd och riktig skärmning, samt regler för hantering, transport och avfall.

Användningar sträcker sig över medicin, industri och forskning. Medicinsk användning inkluderar diagnostik med radiotracer och strålbehandling. Industriell användning omfattar radiografi och processövervakning. Inom energi används kärnkraftverk för att generera elektricitet, vilket kräver omfattande säkerhet och kontroll av radioaktiva utsläpp och avfall.

Historia: radioaktivitet upptäcktes av Becquerel och av Marie och Pierre Curie; termen radioaktiv används i svenska sammanhang för sådana egenskaper. Vetenskapliga och reglerande organ, som IAEA, standardiserar säkerhetsrutiner kring radioaktiva ämnen.