Pulslängdsmodulering

Pulslängdsmodulering, även känd som PWM (engelska: *Pulse Width Modulation*), är en teknik inom elektronik och signalbehandling som används för att kontrollera effektfördelningen till elektriska kretsar eller motorer genom att variera bredden på pulser i en digital signal. Tekniken är särskilt användbar för att simulera analoga signaler med hjälp av digitala medel, vilket gör den till en central metod inom styrsystem och effektreglering.

Grundprincipen bygger på att en högfrekvent pulssignal med fast frekvens och spänning varieras i sin pulslängd. Genom att ändra proportionen mellan pulshöjd och pulslängd (till exempel 50% på/av) kan den genomsnittliga effektleveransen till en last anpassas. Detta gör att PWM kan användas för att styra motorers varvtal, lysdioders ljusstyrka eller värmeelementens temperatur utan att behöva justera spänningen direkt.

PWM är effektivt eftersom det minimerar förluster genom att använda högfrekventa pulser istället för kontinuerlig ström. Tekniken är vanligt förekommande i applikationer som LED-belysning, servostyrning, batteriladdning och hushållsapparater. Frekvensen för PWM-signaler varierar beroende på tillämpning, men ligger ofta i intervallet 1–20 kHz för att undvika hörbara brum och för att minimera elektromagnetiska störningar.

En fördel med PWM är dess enkelhet och låga kostnad, då den kan implementeras med relativt enkla kretsar eller mikroprocessorer. Däremot kan högfrekventa pulser i vissa fall orsaka elektromagnetisk interferens, vilket kan kräva filtrering eller skärmning för att minska dess påverkan. PWM används även inom kommunikationsteknik, till exempel i motorstyrningssystem och digitala filter.