Policysammanvägningar

Policysammanvägningar är en systematisk process för att bedöma och samordna olika policyinstrument som ska uppnå gemensamma mål. Begreppet innefattar att identifiera hur olika åtgärder samverkar, vilka handelsoffor som uppstår och hur effekter och kostnader fördelas mellan grupper i samhället. Målet är att välja policypaket som ger största nytta under givna resurser och osäkerheter.

Metoder som ofta används i policysammanvägningar inkluderar multi-kriterieanalys (MCDA), kostnad–nyttoanalys (CBA) och kostnadseffektivitetsteorier, oftast kombinerat med scenarie- och systemsmodeller. Analysen kan också involvera dynamiska modeller och general jämvikts-modeller för att fånga interaktioner mellan sektorer. Viktiga inslag är även transparens i antaganden, värdering av brister och risker samt deltagande av berörda intressenter genom hela processen.

Användningsområden för policysammanvägningar är breda. Inom klimatpolitik används ofta paket av skatter, regleringar och stöd för att uppnå utsläppsminskningar samtidigt som ekonomisk konkurrenskraft bevaras. Inom hälso- och socialpolitik beaktas oftast effekt på hälsa, jämlikhet och kostnader över flera program. Inom offentlig ekonomi och arbetsmarknad kan policysammanvägningar hjälpa till att hitta balanser mellan tillväxt, sysselsättning och socialt skydd.

Kritik pekar på subjektivitet i viktning av kriterier, data- osäkerhet och komplexiteten att jämföra olika typer av resultat. Trots detta betraktas policysammanvägningar som ett verktyg för mer transparenta och integrerade policybeslut, där beslut grundas i systematiserade bedömningar av alternativens sammanlagda effekter.

Se även: policyanalys, policymix, kostnad–nyttoanalys, multi-kriterieanalys, policyutformning.