jämviktsmodeller

Jämviktsmodeller är teoretiska eller matematiska modeller som beskriver hur ett system når eller upprätthåller balans när de viktigaste krafterna verkar i samverkan. I en jämviktsituation är utbud och efterfrågan, priser eller andra drivkrafter i balans, så att systemet i stor utsträckning fortlöper utan kontinuerliga förändringar om förutsättningarna står kvar.

Inom ekonomin är huvudtyperna allmänna jämviktsmodeller och partiella jämviktsmodeller. Allmänna jämviktsmodeller analyserar hur alla marknader i en ekonomi samverkar via prisjusteringar och hur tillgång och efterfrågan balanseras i varje marknad. Den teoretiska kärnan finns i Walras’ och Arrow–Debreu-ramverket, där antaganden om konkurrens, fullständig information och ömsesidiga aktörer leder till existens av en jämviktsprisvektor.

Dynamiska jämviktsmodeller används för makroekonomisk analys och kallas ofta dynamiska stokastiska allmänna jämviktsmodeller (DSGE). De beskriver hur ekonomin svarar på chocker över tiden när hushåll och företag optimerar sina beslut och priser och löner justeras. Dessa modeller används av centralbanker och myndigheter för prognoser och policyutvärderingar.

Användning och nytta: jämviktsmodeller används för policyanalys, prognoser och välfärdsbedömningar, samt för att studera hur förändringar i regleringar eller teknik påverkar ekonomin via jämviktsanpassningar. De kräver ofta estimation av parametrar och simulering av olika scenarier.

Begränsningar: jämviktsmodeller bygger på starka antaganden om konkurrens, rationalitet och fullständig information. Multipla jämvikter kan uppstå, vilket gör val av utgångsläge problematiskt; modellernas resultat är känsliga för antaganden och data. Variationen mellan CGE-modeller och dynamiska eller agentbaserade tillvägagångssätt speglar olika fokus och krav på realism.