Pluggarkitektur

Pluggarkitektur är en mjukvaruarkitektur där funktionalitet som inte ingår i kärnan kan läggas till eller ändras genom tilläggsmoduler, eller plug-ins. Kärnan tillhandahåller utökningpunkter (extension points) och ett ramverk för att ladda, verifiera och kommunicera med plug-ins, utan att ändra kärnkoden. Målet är att öka flexibilitet, anpassbarhet och evolverbarhet samtidigt som stabilitet och underhållbarhet bibehålls.

Nyckelkomponenter: hostapplikationen – kärnan som erbjuder begränsade API:er; plug-ins – självständiga enheter som implementerar ett gemensamt kontrakt; ett plugin manager eller plugin loader som hittar, laddar och ansvarar för livscykeln; och metadata eller manifester som beskriver plug-inets gränssnitt, version och beroenden.

Hur det fungerar: under körning upptäcks plug-ins via konfiguration eller automatisk upptäckt, laddas antingen som in-process bibliotek eller som separat process, registreras mot hosten genom ett definierat API, och kan anropa extension points för att tillhandahålla ny funktionalitet. Livscykeln hanteras vanligtvis av en plug-in-ramverk som hanterar initialisering, uppdatering, versionering och borttagning. Isolering och säkerhet kan vara aktuella överväganden.

Designmässiga frågor inkluderar hur man säkerställer löst koppling genom tydliga kontrakt och väldefinierade gränssnitt, hur man hanterar beroenden och versioner mellan kärna och plug-ins, samt hur man testkör plug-ins separat från kärnan. Prestanda och användarupplevelse påverkas av hur snabbt upptäckt och laddning sker samt hur plug-ins hanteras i minnet.

Exempel på miljöer som använder pluggarkitektur är webb- och innehållshanteringssystem, utvecklingsmiljöer och webbläsare med tillägg. Fördelar inkluderar ökad anpassning och snabbare innovation, medan nackdelar kan vara ökad komplexitet och risker kopplade till kompatibilitet och säkerhet.