PHindikatorer

PH-indikatorer är kemiska ämnen som ändrar färg beroende på lösningens pH. De är vanligtvis svaga syror eller baser vars färg beror på vilken form de har i lösningen. I vattniga lösningar finns två huvudsakliga former genom vilka indikatorn förekommer: HIn och In−. Förhållandet mellan dessa former styrs av pH och indikatorns pKa, vilket gör att färgskiftet inträffar inom ett specifikt pH-område.

Indikatorernas användning bygger på att färgskillnaderna blir tydliga när lösningen skiftar från sur till basisk eller vice versa. Färgändringen är ofta försiktigt subjektiv och beror på jämvikten mellan de två formerna samt närvaro av andra ämnen i lösningen. Vissa indikatorer byter färg abrupt vid slutpunkten av en titrering, medan andra ger en övergång över ett brett pH-område.

Vanliga exempel inkluderar litmus, som blir röd i sura lösningar och blå i basiska; fenolftalein, som är färglös i surt och blir rosa i basiskt över cirka pH 8,2–10; metylorange, som är röd i mycket surt och gul i basiskt med övergång runt pH 3,1–4,4; bromtymolblå, som är gul i sura lösningar och blå i basiska (omkring pH 6,0–7,6); fenolröd, som är gul runt pH 6,8 och röd över omkring 8,4. Ett universellt indikator är en blandning som ger färger över hela pH-intervallet 0–14, vilket ger en färgskala från röd till blå.

Används främst vid titreringar och kvalitativ analys för att uppskatta lösningens pH eller för att påvisa ekvivalenspunkt. Begränsningar inkluderar subjektiv färltolkning, påverkan av koldioxid i luften och närvaro av starka färgämnen eller organiska lösningsmedel som kan påverka färgernas uppfattning.