Ozonsystemet

Ozonsystemet, ofta kallat ozonskiktet, utgör det täta skiktet i jordens stratosfär där ozon (O3) förekommer i högre koncentration än i övriga atmosfären. Det ligger ungefär mellan 10 och 40 kilometer över jordytan, med högsta ozonhalter omkring 20–25 kilometer upp. Ozonskiktet absorberar en stor del av solens ultravioletta strålning, särskilt UV-B och UV-C, och skyddar därmed liv och ekosystem på jorden.

Ozon bildas och bryts ständigt ned i en fotolytisk cykel. UV-strålning delar syrgasmolekyler (O2) till fria syreatomer, som reagerar med O2 och bildar ozon (O3). Ozon bryts ned igen när den utsätts för UV-ljus, i huvudsak genom katalytiska cykler som involverar klor- och bromhaltiga ämnen samt kväveoxider och hydroxylradikaler. Människoskapade fluor- och klorföreningar, såsom CFCs, har särskilt bidragit till nedbrytningen av ozonlagret. I polarområden bildas varje vår ozonhål till följd av kalla temperaturer och närvaro av stratosfäriska moln som främjar nedbrytningsreaktioner.

Mått på ozonlagertäthet ges ofta i Dobson-enheter.variationer över tid beror på naturliga processer samt människans utsläpp. Genom att begränsa ozonnedbrytande ämnen har ozonlagret visat tecken till återhämtning. Ozonet i stratosfären är viktigt eftersom det minskar mängden UV-strålning som når jorden och skyddar människor, djur, växter och marina ekosystem.

Historiskt såg man minskningar av ozonlagret från 1970-talet i samband med utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Montrealprotokollet från 1987 och senare uppgörelser krävde fasa ut produktion och användning av ozonnedbrytande kemikalier. Sedan dess har läget blivit bättre och ozonlagret uppvisar återhämtning i olika takt; en global återgång uppskattas ske under detta århundrade, även om regionala skillnader förekommer. Samtidigt är troposfärisk ozon ett separat miljöproblem som kan orsaka hälsoproblem och påverka ekosystem.