Oxidationsfärger

Oxidationsfärger är färger som uppträder på metallytor när ett tunt oxidlager bildas i syrehaltiga miljöer, till exempel vid uppvärmning. Färgerna uppstår huvudsakligen genom tunnfilmsinterferens: ljus som reflekteras från oxidskiktets övre yta och från gränsen mellan oxiden och metallen interfererar och förstärks vid vissa våglängder. Eftersom lagrets tjocklek växer med tid och temperatur följer färgen med lagrets tjocklek; olika oxider har olika refraktivitet och ger olika färger.

Vanliga metalltyper och färgförlopp: järn och stål utvecklar en palett som strävar från gyllene gula nyanser till bruna, blåa och lila färger när oxiden växer. Koppar fortsätter från rött orange till blått och grönt beroende på vilka oxidslag som bildas (Cu2O, CuO) och lagrets tjocklek. Aluminium och titan kan ge gyllene, olivgröna, blå eller lila nyanser vid kontrollerad uppvärmning. Långvarig exponering i fuktiga eller angripande miljöer kan ge en patina som ofta är kemiskt annorlunda än temperfärger.

Faktorer: temperatur, tid, syretillförsel, närvaro av andra gaser samt yttre yta och mekanisk slitage påverkar färgerna. Användningsområden: dekorativt metallarbete och som snabb visuell indikator på uppvärmningstemperatur. Begränsningar: färgerna kan blekna vid mekanisk bearbetning, rengöring eller långvarig exponering för aggressiva miljöer. Ljuskälla och betraktelsevinkel påverkar hur färgerna upplevs.