OHbindningen

OH-bindningen, eller hydroxylbindningen, är en kovalent bindning mellan syre- och väteatomen i hydroxylgruppen (-OH). Den återfinns i många kemiska föreningar, till exempel vatten (H–O–H), alkoholer (R–O–H) och fenoler, samt i biologiska och oorganiska sammanhang där -OH fungerar som funktionell grupp. Bindningen är stark i förhållande till många andra enkelbindningar och är extremt polär.

Egenskaperna hos OH-bindningen inkluderar en längd omkring 0,96 ångström och en bindningsenergi ungefär 450–470 kJ/mol. Den är polar, med partiellt negativa syre och partiellt positiva väte, vilket ger en betydande dipolmoment. I hydroxylgruppen är syret vanligtvis sp3-hybridiserat, och Vinkel mellan H–O– bindningsradien i röra övergår beroende på miljö, exempelvis i vatten är H–O–H-vinkeln cirka 104,5 grader.

Hydrogenbindingar mellan OH-grupper är vanliga i vätskor och fasta ämnen som vatten och många alkoholer. Dessa intermolekylära krafterna stärker upp kokpunkter, smältpunkter och löslighet i vattenhaltiga lösningar och bidrar till den molekylära nätverksstrukturen i vatten. OH-gruppen gör molekylerna till bra protongivare i många pH-områden och möjliggör syrabildning och reaktiviteter som esterbildning och glykosylering i biologi.

Beroende på substituent kan OH-bindningen få olika kemiska egenskaper. I fenoler är O–H-bindningen något svagare än i alifatiska alkoholer, delvis på grund av resonance i fenolringen. Denna variation påverkar pKa-värden och reaktivitet i olika kemiska miljöer. Sammanfattningsvis är OH-bindningen en central funktionell grupp som styr både fysiska och kemiska egenskaper hos många material och biologiska system.