bindningsradien

Bindningsradien, ofta kallad kovalentradie, är ett mått på hur stor en atom framträder när den bildar kovalenta bindningar. Den definieras vanligtvis som hälften av avståndet mellan kärnorna i två identiska atomer som är fysiskt kopplade av en kovalent enkelbindning. Begreppet används för att beskriva atomstorlek i molekylära system och är en del av en familj av radiell storleksmått som också inkluderar van der Waals-radie och jonradie.

Kovalentradier används när atomerna delar elektronpar i molekylstrukturer. De är vanligtvis mindre än van der Waals-radierna och kan variera beroende på bindningens ordning och omgivning. Jämfört med jonradier är kovalentradier oftast relevanta för icke-jonerade eller delokaliserade system och ger ett bättre mått på avståndet mellan kärnor i molekylära bindningar.

Mätningar av bindningsradier baseras huvudsakligen på kovalenta bindningslängder som erhålls från kristallstrukturanalyser, röntgendiffraktion och andra strukturella tekniker. Radiervärdena skiljer sig något mellan databaser och definitioner, eftersom olika källor kan använda olika referenssystem. Generellt ligger kovalentradierna för huvudgränerna inom ungefär 30 till över 110 picometer, med specifika värden för exempelvis H cirka 31 pm, C cirka 76 pm, N cirka 71 pm, O cirka 66 pm och Cl cirka 102 pm; tyngre element överlag har större radii, men resultaten varierar med bindningens natur.

Begränsningar inkluderar miljöberoende faktorer som bindningsordning, hybridisering, koordinationstal och elektronisk struktur. Bindningsradier är därmed approximativa värden och används som uppskattningar i molekylmodeller och kvantkemiska beräkningar.

Se även: atomradie, kovalent radie, van der Waalsradie, jonradie.