OBDIIsystemet

OBD-II-systemet, eller On-Board Diagnostics II, är en standardiserad uppsättning diagnostiska protokoll och gränssnitt som sitter i moderna bilar. Systemet övervakar bilens motor- och avgassystem för att säkerställa att emissionerna håller sig inom reglerna och fungerar som ett tidigt varningssystem när fel uppstår. När ett fel uppstår kan en MAL-signal tändas på instrumentbrädan och information om felen lagras som diagnoserkoder (DTCs).

Historik och omfattning: OBD-II ersatte OBD-I under 1990-talets slut. I USA var krav på OBD-II i nya lätta fordon från 1996; i Europa följs det sedan som EOBD/OBD-II. Systemet använder en standardiserad 16-polig kontakt (J1962) placerad under instrumentbrädan. Kommunikation sker via olika fysiska protokoll, där CAN är vanligare idag medan äldre fordon kan använda PWM, VPW, ISO 9141-2 eller KWP2000.

Funktioner: OBD-II-systemet övervakar motordata som syreförbrukning, temperaturer, flöden och utsläppsberedningar samt status för olika diagnostiska monitorer. Det gör det möjligt att läsa aktuella data, se frysläge och kontrollera vilka monitorer som är färdiga inför I/M-testning. Bilmärkesoberoende diagnosverktyg kan hämta DTCs från systemet och visa vilka åtgärder som krävs.

Diagnostiska koder: DTC-koder skrivs med bokstav (P, B, C eller U) följt av fyra siffror. P-koder rör oftast motor och kraftöverföring, B kropp, C chassi och U nätverkskommunikation. Vissa koder är generiska, andra är företagspecifika. Denna standardisering gör det möjligt för oberoende verkstäder och myndigheter att läsa av felkoder och utföra reparationer utan fabriksspecifik utrustning.

Användning: OBD-II används vid service, reparation och emissionskontroller. Handhållna skanningsverktyg och serviceanläggningar kan läsa DTCs, återställa felkoder och kontrollera beredskapen inför framtida tester.