Närläsning

Närläsning är en metod inom litteraturvetenskapen som syftar till att förstå hur mening skapas i en text genom noggrann analys av språkets detaljer, form och kontext. Metoden fokuserar på nära läsning snarare än övergripande generaliseringar och betonar hur ordval, syntaktisk uppbyggnad, bildspråk och symbolik bidrar till textens tema och budskap.

Historiskt utvecklades närläsning i samtida litteraturteori som en del av en tradition som betonar textens inre struktur och autonomi, ofta i förhållande till nykritikens idéer. Under senare decennier har kritiska perspektiv som läsarrespons och kontextuell analys kompletterat bilden, men kärnan i närläsningen består i att undersöka hur konkreta textliga element fungerar tillsammans för att skapa betydelse.

Metodens kärna är en systematisk närläsning: läs texten flera gånger, notera ordval, bildspråk, metaforer, rytm och syntaktisk struktur; analysera hur meningarna byggs upp, hur motiv och teman vecklas ut, och hur läsarens möjliga tolkningar påverkas av textens form. Det är vanligt att stödja påståenden med citat och konkret hänvisa till hur specifka detaljer gör olika tolkningar möjliga. Lämpliga frågor inkluderar hur språkets val påverkar ton, hur strukturen formar läsningen och vilken kontext som ger ytterligare innebörd.

Användning och mål är oftast akademisk undervisning och kritisk essäisk analys, där närläsningen hjälper studenter att utveckla precision i tolkningen. Kritik riktar sig bland annat mot risk för subjektivitet om inte bevisen tydligt motiveras och sammanhanget tas hänsyn till.

Se även: close reading, textanalys, litteraturvetenskap, nykritik.