Nanoteknologian

Nanoteknologin är studiet av och tillämpningar av material och system på nanometerskalan, cirka 1 till 100 nanometer. Det är en tvärvetenskaplig disciplin som förenar fysik, kemi, materialvetenskap, biologi och teknik för att förstå hur egenskaper förändras när dimensioner minskar och hur nya funktioner kan uppnås.

Vanliga nanostrukturer är nanopartiklar, nanorör, grafen och kvantprickar samt nanokompositer. Två grundläggande tillvägagångssätt används: top-down där större strukturer bryts ned genom litografi och precisionsbearbetning, och bottom-up där atomer och molekyler byggs upp genom självorganisation och kemisk syntes.

Viktiga verktyg för konstruktion och karakterisering inkluderar transmissionselektronmikroskopi TEM, scanningtunnelingmikroskopi STM och atomic force microscopy AFM, samt olika spektroskopiska metoder.

Användningsområden finns inom medicin (målstyrd läkemedelsleverans, diagnostik), elektronik (tunna och snabba komponenter), energi (batterier och solceller) och materialvetenskap (nanokomposit och ytskydd). Miljömässiga och hälsorelaterade frågor, livscykelbedömning och reglering utvärderas kontinuerligt.

Historiskt har idén utvecklats sedan Feynmans tal 1959; termen nanoteknologi myntades av Norio Taniguchi 1974 och utvecklingen accelererade under 1980- och 1990-talen.