NIRstrålning

NIRstrålning, eller närinfraröd strålning, är elektromagnetisk strålning vars våglängder ligger strax utanför det synliga spektrumet. Vanligtvis definieras närinfraröd strålning som ungefär 0,75 till 1,4 mikrometer, även om gränserna mellan olika fält varierar och vissa avgränsningar går längre in i mellan- och fjärrinfraröd strålning, upp till cirka 2,5 mikrometer.

Källor och detektion: NIRstrålning uppstår i både naturliga och artificiella källor – solen, eldar och varma objekt avger NIR, och särskilda ljuskällor som dioder och lasrar producerar den. Detektorer för NIR inkluderar silikon för våglängder upp till cirka 1 μm, samt Indium Gallium Arsenide (InGaAs) som används för längre våglängder. För hög känslighet krävs ofta kylda detektorer och särskilda optiska system.

Egenskaper och interaktioner: NIRstrålning är ickejoniserande och har något lägre fotonenergi än synligt ljus. Absorption och transmissionsbeteende i NIR påverkas av molekylers vibrations- och rotationsband; vattenånga och koldioxid finns som starka absorptionsmedel i många NIR-band. Silika-fiber är mycket transparent i större delen av NIR-intervallet, vilket gör området centralt för fiberoptisk kommunikation.

Användningar: Inom teknikutveckling används NIR för fiberoptisk kommunikation (t.ex. 1310 och 1550 nm), bildtagning, spektral analys och medicinska samt industriella tillämpningar. NIR-kameror och spektrometrar möjliggör sekundära bilder och kemisk information utan att använda synligt ljus, och vissa natt- eller övervakningssystem utnyttjar NIR-illumination.

Säkerhet och miljö: NIR är i grunden ickejoniserande, vilket vanligtvis innebär få strålningsbegränsningar, men högintensiv NIR-strålning kan ge värmepåverkan i vävnad eller material. Atmosfärens vattenånga och koldioxid orsakar bandbaserad absorption som påverkar räckvidd och bildkvalitet i olika väderförhållanden.