Motilitetsstörningar

Motilitetsstörningar är tillstånd där mag-tarmkanalens muskulatur och nerver som styr rörelserna inte fungerar normalt, vilket leder till nedsatt propulsion och koordinerad peristaltik. De kan drabba olika segment av mag-tarmkanalen, inklusive esofagus, magsäcken, tunntarmen och tjocktarmen, och kan vara primära (idiopatiska) eller sekundära till andra sjukdomar eller läkemedel.

Orsakerna är varierande. Primära motilitetsstörningar saknas ofta en tydlig orsak, medan sekundära former kan bero på diabetes, systemsjukdomar som sklerodermi, neurologiska tillstånd, postoperativa förändringar eller drogterapier (till exempel opioider, antikolinergika). Riskfaktorer inkluderar autonom dysfunktion och ålder. Själva störningen kan leda till symtom som sväljningsbesvär, bröstsmärta och regurgitation vid esofagusengagemang, långsam ventrikeltömning vid gastropares, bukuppblåsthet, smärta och förändrad tarmfunktion vid tunntarns- eller tjocktarmsdysmotilitet.

Diagnostik bygger på en noggrann klinisk bedömning kompletterad av specifika tester. Endoskopi används för att utesluta mekanisk obstruktion. Esofageal manometri är central vid misstanke om esofageala motilitetsstörningar som achalasi eller spastiska tillstånd. Gastric emptying-studier används vid gastroparesis. Vid misstänkt tunntarms- eller tjocktarmsdysmotilitet kan man använda motilitetsstudier eller transitundersökningar samt bilddiagnostik för att utesluta sekundära orsaker.

Behandling är oftast multidisciplinär och individuell. Fysiska och kostmässiga anpassningar samt symtomlindrande läkemedel som prokinetiska medel kan användas. Långvariga behandlingar kan kräva mer invasiva åtgärder, såsom kirurgi eller endoluminal behandling vid utvalda tillstånd. Behandling fokuserar på att förbättra livskvalitet, minska komplikationer och hantera underliggande orsaker när de finns. Prognosen varierar beroende på segment och underliggande orsak.