Missallokering

Missallokering av resurser innebär att kapital, arbetskraft och andra produktionsfaktorer inte används där de ger högst avkastning, vilket leder till lägre total produktion och välfärd. Det kan bero på att prissignalerna förvrängs av offentliga regleringar, skatter, subventioner, monopolmakt, eller informationsasymmetrier, så att vissa företag eller sektorer får en oproportionerlig del av resurserna i förhållande till sina verkliga produktionsmöjligheter.

Orsaker till missallokering inkluderar politiska eller reglerande störningar, som subventioner till lågtproduktiva industrier, skattepreferenser som uppmuntrar dålig kapitalstruktur, bristande konkurrens som skyddar ineffektiva aktörer, och kreditmarknadsmisslyckanden som hindrar kapitalflöden till mer produktiva projekt. Informationsasymmetrier, externa effekter och ofullständiga marknader bidrar också till att resurser placeras där de ger lägre avkastning än möjligt.

Konsekvenserna är ofta lägre total faktorproduktivitet, längre tillväxt och större felaktiga pris som försämrar hushållens välfärd. På makro- och sektornivå kan missallokering skapa spridningar i produktivitet mellan företag, regioner och branscher.

Exempel på missallokering är stöd till ineffektiva industrisektorer, regler som begränsar nyetableringar eller konkurrens, kommunala eller regionala satsningar som svarar mot kortsiktiga politiska mål snarare än långsiktig produktivitet, och kreditkanaler som favoriserar vissa grupper eller företag.

Att studera missallokering innefattar ofta jämförelser av sektorsrelativ produktivitet och kapitalallokering mellan länder eller regioner. Politiska åtgärder som avregleringar, stärkta konkurrensregler, mer transparent budgetering och förbättrad kreditförsörjning kan minska missallokering och öka resursutnyttjandet.