Mineralutfällningar

Mineralutfällningar är fasta mineralavlagringar som bildas när lösta joner i en vätska övergår till fast form. Processen kräver ofta att en lösning blir mättad eller överskottssatt med avseende på ett visst mineral, vilket leder till nukleation och kristalltillväxt. Kemiska faktorer (pH, temperatur, redoxförhållanden), avdunstning och biologisk aktivitet påverkar utfällningens natur och hastighet.

Vanliga typer är kalcit- och aragonitutskjutningar i grottor (stalaktiter och stalagmitter), gips- och halitavlagringar vid avdunstning i salta sjöar, kiselsinter i varma källor samt järn- och manganoxider i sura eller järnrika vatten. Hydrotermala system kan producera metallrika utfällningar som sulfider och oxider, vilka utgör malmkomplex med ekonomiskt värde.

Mineralutfällningar spelar en roll inom flera områden: de registrerar geokemiska förhållanden och klimatförändringar i geologiska arkiv, kan orsaka beläggningar och förluster i rörsystem och industriprocesser (skaling), och används vid rening av vatten genom kontrollerad fällning av oönskade partiklar. Biologiska processer, så kallad biomineralisering, kan både främja och hämma utfällningar genom mikrobiell påverkan på kemi och ytnucleation.

Studiet av mineralutfällningar omfattar fältobservation, laborationer om löslighet och kinetik samt analys av mineralstruktur och isotopkomposition för att tolka bildningsmiljöer och tillämpningar.