Medelval

Medelval, ofta kallad medeltiden, är den historiska perioden i Europas historia som vanligtvis sträcker sig från cirka år 500 till 1500. Den delas ofta in i tidiga, hög- och senmedeltid. Perioden kännetecknas av feodala relationer, kyrkans starka inflytande och jordbrukets dominans. Mot slutet av perioden växte städer och handeln, och nya politiska och ekonomiska strukturer började formas.

Den ekonomiska basen var jordbruk, och de flesta människor levde som bönder under feodalt herravälde. Jordbruket byggdes ofta på trefältssystem och förbättrades av ny teknik som järnplogar och vattenkvarnar. Hantverk och handel växte i städerna, särskilt vid kust- och handelsleder. Pengar och krediter blev vanligare mot slutet av medeltiden, vilket drev urban utveckling och kopplade olika regioner närmare varandra.

Kyrkan var en central makt- och kulturkraft. Prästerskap, kloster och religiösa institutioner styrde mycket av vardagslivet, utbildningen och politiken. Lärdom utvecklades inom skolastik och universiteten i Bologna, Paris och andra centra. Kulturella uttryck präglades av romansk och gotisk arkitektur, religiös konst och krönikeföring. Latin fungerade som det gemensamma akademiska språket.

Historiskt märks medeltiden av stora händelser och omvälvningar. Crusaderna förde samman kristna och muslimska världar i olika regioner; handel och kunskap färdades över kontinenterna. Den svarta döden 1347–1351 drabbade Europa hårt och förändrade arbetsmarknaden och samhällsstrukturen. Centralmaktens inflytande växte i många länder, även om feodala relationer kunde bestå länge.

I Sverige påverkades medeltiden av kristnandet, kungamakten och kyrkliga strukturer. Adeln spelade en viktig roll medan städer byggdes och handeln växte. Kalmarunionen etablerades formellt 1397 och förenade Sverige med Danmark och Norge under en gemensam monark. Perioden lade grunden för centralisering och den senare tidigmoderna statens utveckling.