krönikeföring

Krönikeföring är praktiken att skriva krönikor som redogör för händelser i kronologisk ordning inom ett visst område, såsom ett kungadöme, en kyrklig församling eller en stad. Krönikor var vanliga i antiken och särskilt under medeltiden i Europa och hade som syfte att bevara minne, forma identitet och ibland legitimera makthavare. De skrevs ofta av präster, munkar eller hovskrivare och kunde spridas i manuskript i klosterbibliotek eller offentliga arkiv.

Formen kännetecknas av en ibland årförteckningsliknande struktur eller kapitel som dikterar händelser i en tidslinje, men ofta vävde krönikören in sammanhang, orsaker och moraliska eller religiösa övertoner. Detta skiljer dem från annaler, som är mer lakoniska i sina notiser, medan krönikorna bär med sig ett berättande och ett tematiskt genomgående synsätt, ofta med avsikt att framställa providential ordning.

Innehåll och täckning varierade: universella krönikor försökte beskriva bredare historiska utvecklingar, medan lokala krönikor fokuserade på en stad, ett kloster eller ett kungahus. Vanliga inslag är genealogier, krigförlopp, kyrkliga händelser, mirakel och tecken, naturkatastrofer och anspråk på legitimitet. Språkvalet var latin i de tidiga verken, senare även regionala språk; många texter bevarades i kloster- eller stadsarkiv.

Arvet: Krönikeföring utgjorde en viktig grund för senare historiografi, utvecklade metodiska frågor om källa och tolkning samt hur samhället konstruerar minne. I modern svenska används ofta krönika betecknande en nyhets- eller kulturskribents kolumn, medan termen krönikeföring främst förekommer i historiskt-arkiviska sammanhang.