Matrikseffekter

Matrikseffekter är förändringar i den analytiska signalen orsakade av komponenter i ett prov som inte är analyten. Dessa effekter uppstår när ämnen i matrisen påverkar den instrumentella detektionen, ofta genom att påverka jonisering i masspektrometri eller signalöverföring i andra metoder. Förekommer särskilt inom analytisk kemi och biovetenskap, där komplexa prov som blod, plasma, vätskor eller matvaror används.

Vanliga exempel är signalförsvagning (signal suppression) eller signalförstärkning (signal enhancement) av analyten, vilket kan leda till bias i uppmätt koncentration och därmed sämre noggrannhet och precision. Orsakerna är bland annat co-eluerade föreningar i matrisen som konkurrerar om jonisering eller som ändrar instrumentets respons. Matrisinnehåll, saltighet, pH och organiska komponenter kan alla spela roll.

Bedömning och kvantifiering av matrisens påverkan görs ofta med metoder som postkromatografisk infusion eller beräkning av matrikfaktorn. Matrikfaktorn är proportionen av signalen i närvaro av matrisen jämfört med signalen i ren lösning och används för att uppskatta ”matrix effect severity”; ibland används begreppet SSE (signal suppression/enhancement).

Åtgärder för att motverka matrisseffekter inkluderar att använda matrikmatchad kalibrering (kalibrering i samma eller liknande matris), isotopiskt märka interna standarder som följer analyten, samt rening eller renodling av provet (t.ex. selektiv extraktion eller affinitetsrensning). Andra strategier är matsrisk, dilution av provet, och optimering av injektionsvillkor för att minska påverkan på signalen. Att dokumentera och övervaka matrixvariabilitet är en viktig del av kvalitetskontrollen i metodutveckling och validering.