Mandatfördelningen

Mandatfördelningen avser hur de mandat som finns i ett folkvalt parlament fördelas mellan politiska partier efter ett val. Syftet är att rösterna ska återspegla folkets politiska preferenser så rättvist som möjligt och att parlamentet ska kunna bilda en fungerande regering eller ledas av koalitioner.

I proportionella system används ofta olika matematiska metoder för att omvandla röster till mandat. Vanliga tillvägagångssätt är kvotmetoder (t.ex. Hare- och Droop-kvoter) och divisor-/delningsmetoder (t.ex. D'Hondt och Sainte-Laguë). I flerpartisystem kompletteras ofta den grundläggande fördelningen med extra åtgärder för att nå nationell eller regional proportionalitet. En vanlig åtgärd är utjämnings- eller jämkningsmandat som syftar till att korrigera avvikelser mellan valresultatet och den faktiska mandatfördelningen.

Processen kan skilja mellan system. I många länder beräknas först mandat inom olika valkretsar och sedan används utjämningsmandat för att uppnå övergripande proportionalitet. I andra länder används helt nationell proportionalitet eller blandade system där vissa mandat är först i syfte att stärka lokala representationer medan övriga justeras för proportionalitet.

I Sverige till exempel består riksdagen av 349 mandat, varav 310 fasta mandat fördelas i 29 valkretsar, medan 39 utjämningsmandat fördelas nationellt för att bäst spegla valresultatet. Fördelningen grundar sig på en modifierad Sainte-Laguë-metod.

Mandatfördelningen påverkar regeringens möjligheter till majoritetsstyre, koalitionsbyggande och parlamentarisk stabilitet.